I Spanien är svensk kultur jättekonstig

A continuación os copio un artículo de Aftonbladet escrito por Terri Herrera Eriksson y publicado en abril de 2004. En él se habla, entre otras cosas,  de la perspectiva que se tiene en España de los turistas suecos. 

"De kommer hit och tar våra brudar (och grabbar) ifrån oss. De lever i sina egna kolonier, lär sig aldrig språket och kör på med sina konstiga matvanor. Jag har provat deras mat men den gick knappt att äta. Inte kan man se skillnad på dem heller, alla ser likadana ut. Men man ska inte vara för hård mot dem. Jag besökte deras hemland en gång och förstod varför de hade flyttat. I det där vilda landet går det inte att leva ett lyckligt liv."

Nej, citatet ovan kommer inte ifrån någon hjärndöd halvrasists betraktelse av turkarna i Fittja. Även om likheten i argument är slående så är uttalandet gjort av en kanarier under en diskussion om svenskarna i Spanien.

En gång i tiden försökte jag förklara för några kurskamrater att spanjorer kan göra överraskande rasistiska uttalanden om svenskar. "Det går ju inte", svarade de naivt. "Det är ju de som är svartskallarna." Suck, välkommen till världen. Den ser inte bättre ut än att majoriteten av befolkningen i ett land - svartskallar, vitskallar, människor med morrhår" vad som helst - har tolkningsföreträde. I Spanien är det spanska norm och det svenska otroligt konstigt.

Den svenska kulturen är extra konstig om man bara ser svenskar på semester och aldrig i sitt naturliga tillstånd; kämpande med löneslaveri, dagishämtande och allmänt pantande av burkar i pissväder.

När min spanske far träffade min svenska mor reagerade farmor med bestörtning: "Varför ska du vara ihop med en svenska? De kan ingenting - de jobbar inte, lagar aldrig mat utan är bara intresserade av att festa och hänga på stranden." En totalt orättvis analys av den svenska folksjälen - men fullt rimlig efter vad hon hade sett. Det är ju sant att vi under semestern varken jobbar eller lagar mat i någon större utsträckning utan heller solar och partar.

För övrigt gjorde farmor en helomvändning och konstaterade nöjt att svenskar kan allt efter att morsan lagade hennes tv.

Oftast när jag lyssnar på det fördomsfulla bartugget är jag snar att försvara våra nordiska vanor. Maten är visst god - du har bara ätit fel rätter. De tar brudarna ifrån dig för du bara sitter och gnäller i baren. Självklart kan man vara lycklig i Sverige.

Jag har sagt så mycket vackert om mitt hemland att jag förtjänar en dalahäst från turistrådet för att jag representerar Sverige så fint.

Men ibland tvivlar även jag och börjar förstå vad kritikerna retar sig på. I synnerhet när jag läser de blaskor som de svenska kolonierna i Spanien producerar. Här uppdagas en kultur jag står helt främmande inför. En sanslöst blågul värld där affärer heter "Scandi-shop", barer "Systembolaget", en värld där man fortfarande sitter och doppar sju sorters kakor i Gevaliakaffet på söndagarna i kyrkan.

I detta Ultra-Sverige är kanelbullar hårdvara och all service som tillhandahålls av svenskar beskrivs som lite bättre. "Äntligen - en svensk frisör har kommit till byn", "Varmkorv med bröd - skandinavisk senap och ketchup!", "Hos oss kan du handla tryggt och säkert - vi har KANELBULLAR!!!".

Hallå, hur otryggt och osäkert kan det egentligen vara i en spansk supermercado? Jag har aldrig varit rädd, trots att där varken funnits kanelbullar, pyttipanna eller snus.

Här hemma kritiserar folk invandrarna för att de inte integrerar sig. De borde ta en tur till svenskkolonierna i Spanien för att få perspektiv på saken.

Fuente: Aftonbladet